Ett nytt år, ett nytt äventyr
Känns lite tomt i huvud just nu. Är helt ensam på jobbet. Då kan jag blogga i fred. Vet inte precis vad jag egentligen hålla på med just nu. Tänker lite på vad jag ska göra nästa år. Jag är faktiskt glad att 2005 är nästan slut. Det har ju inte varit ett helt smärtfritt år. Det har inneburit ganska mycket ofrivilliga självreflektioner. Det var inte nåt som jag ville göra utan att nåt som jag måste göra. För att överleva min vardag helt enkelt. Till slut känns det bra men det var ingen lätt uppgift. Missförstå mig inte. Det är inte som om jag inte har haft många positiva upplevelser under året (eller de senaste åren). Men det är kanske de obehagliga händelserna som har varit mest inflytelserika på mig.
För det första fick jag diagnosen depression sommaren 2004. Det orsakades huvudsakligen av saker som hade hänt föregående år under mina sista tider på universitetet i USA. Det hade ganska mycket med familjen och kärlek att göra. Saker som jag inte tog itu med när de skedde. Som vatten på en gås. Fast det var egentligen inte det.
Då började jag jobba ihjäl mig, på typiskt amerikanskt sätt. Verkligen tog jag mig vatten över huvudet med både heltid jobb och studier. Och det var inget ”lätt” jobb heller. Det var nödvändigt att bidra med ganska mycket av mig innerst själv. Jag jobbade mycket på egen hand och initiativ. För att börja med tyckte jag att det var helt underbart men småningom tappade jag passionen. Och då frågade jag, vart har JAG tagit vägen? Jag kände inte igen mig själv.
Det var helt enkelt dags att bara sluta med allt ett tag och hitta mig själv igen. Hitta mig själv i mig själv, dvs.
Då åkte jag hem till USA några månader och tillbringade mycket tid bara för att må bra igen. Försökte äta nyttigt och träna. Och prata mycket med mamma och familjen om känslor, kärlek, och skuld. Det var en ren nödvändighet.
Och sen kom jag tillbaka till Sverige. Det var bättre ett tag men gradvis kom spöke tillbaka. Det är ju inte alltid lätt att vara ensam i ett främmande land trots att man har nära vänner. Särskilt under den långa, mörka svenska vintern.
Ibland är det bara mamma som kan trösta.
Så kom julen och jag åkte hem. Igen. Det blev fyra månader denna gång. Jag sa upp min lägenhet innan jag åkte. Och tack och lov har jag ett jobb som jag kunde ”ta med” mig.
Jag kom tillbaka till Stockholm i mars och nu var den bra, eller åtminstone bättre. Det gick bättre på jobbet, fast jag hade fortfarande inte hittat passionen eller kreativheten. Saken med depressionen är att man kan ”fungera” även om man mår dåligt. Men det är inget som man kan bara ”komma över” på egen hand. Det är svårare med psykiska sjukdomar eftersom man kan verkar vara ”alright” till andra även om man själv inte mår bra. Det har ingenting med lättjan eller viljekraften att göra.
Till slut var det nästan ett år innan jag mådde ”bra” igen. Och då var det sommar och mina nära vänner skulle gifta sig. Så var det bröllop i Seattle och sen två veckor hemma hos familjen. Jag fyllde år och fick se många kompisar från universitet som jag inte hade träffats sen vi tog examen i 2002.
Och sen på väg till flygplatsen råkade jag ut för en bilolyckshändelse. Både bilar var krossad men den enda skada var min höger fot. Hälbenen fick bruten i fem bitar. Och två veckor sen opererades foten. Och jag var hemma hos mamma tre månader till.
Då var det tre månads återhämtning. Men vänta, historien blir bättre.
Då var det tre månads återhämtning OCH rättegången. (Det är ett kapitel för sig. En annan gång. Historiens moral? ALLTID köpa resförsäkring innan man åker till USA OCH teckna bilförsäkring när man hyr bil. MEN även om man köper alla försäkringar som är möjliga att teckna är det ingen säkerhet att man inte hamnar i rättssalen).
Jag avviker. Själva poängen med de här sorgliga historierna är att ibland måste man når botten innan man kan uppskatta det underbart liv man faktiskt har. Det är alldeles för lätt att glömma hur värdefullt livet verkligen är. Jag riskerar börja prata på klichéer nu. Men om det inte är helt apropå att använda klichéer vid årsskiftet, när är det?
Jag känner mig tursam. Och lycklig. Jag tror jag har också fått till och med en ny empati för mina medmedmänniskor.
Ett nytt år innebär ett helt nytt äventyr.
Det känns som om jag har hittat mig själv. Äntligen.
För det första fick jag diagnosen depression sommaren 2004. Det orsakades huvudsakligen av saker som hade hänt föregående år under mina sista tider på universitetet i USA. Det hade ganska mycket med familjen och kärlek att göra. Saker som jag inte tog itu med när de skedde. Som vatten på en gås. Fast det var egentligen inte det.
Då började jag jobba ihjäl mig, på typiskt amerikanskt sätt. Verkligen tog jag mig vatten över huvudet med både heltid jobb och studier. Och det var inget ”lätt” jobb heller. Det var nödvändigt att bidra med ganska mycket av mig innerst själv. Jag jobbade mycket på egen hand och initiativ. För att börja med tyckte jag att det var helt underbart men småningom tappade jag passionen. Och då frågade jag, vart har JAG tagit vägen? Jag kände inte igen mig själv.
Det var helt enkelt dags att bara sluta med allt ett tag och hitta mig själv igen. Hitta mig själv i mig själv, dvs.
Då åkte jag hem till USA några månader och tillbringade mycket tid bara för att må bra igen. Försökte äta nyttigt och träna. Och prata mycket med mamma och familjen om känslor, kärlek, och skuld. Det var en ren nödvändighet.
Och sen kom jag tillbaka till Sverige. Det var bättre ett tag men gradvis kom spöke tillbaka. Det är ju inte alltid lätt att vara ensam i ett främmande land trots att man har nära vänner. Särskilt under den långa, mörka svenska vintern.
Ibland är det bara mamma som kan trösta.
Så kom julen och jag åkte hem. Igen. Det blev fyra månader denna gång. Jag sa upp min lägenhet innan jag åkte. Och tack och lov har jag ett jobb som jag kunde ”ta med” mig.
Jag kom tillbaka till Stockholm i mars och nu var den bra, eller åtminstone bättre. Det gick bättre på jobbet, fast jag hade fortfarande inte hittat passionen eller kreativheten. Saken med depressionen är att man kan ”fungera” även om man mår dåligt. Men det är inget som man kan bara ”komma över” på egen hand. Det är svårare med psykiska sjukdomar eftersom man kan verkar vara ”alright” till andra även om man själv inte mår bra. Det har ingenting med lättjan eller viljekraften att göra.
Till slut var det nästan ett år innan jag mådde ”bra” igen. Och då var det sommar och mina nära vänner skulle gifta sig. Så var det bröllop i Seattle och sen två veckor hemma hos familjen. Jag fyllde år och fick se många kompisar från universitet som jag inte hade träffats sen vi tog examen i 2002.
Och sen på väg till flygplatsen råkade jag ut för en bilolyckshändelse. Både bilar var krossad men den enda skada var min höger fot. Hälbenen fick bruten i fem bitar. Och två veckor sen opererades foten. Och jag var hemma hos mamma tre månader till.
Då var det tre månads återhämtning. Men vänta, historien blir bättre.
Då var det tre månads återhämtning OCH rättegången. (Det är ett kapitel för sig. En annan gång. Historiens moral? ALLTID köpa resförsäkring innan man åker till USA OCH teckna bilförsäkring när man hyr bil. MEN även om man köper alla försäkringar som är möjliga att teckna är det ingen säkerhet att man inte hamnar i rättssalen).
Jag avviker. Själva poängen med de här sorgliga historierna är att ibland måste man når botten innan man kan uppskatta det underbart liv man faktiskt har. Det är alldeles för lätt att glömma hur värdefullt livet verkligen är. Jag riskerar börja prata på klichéer nu. Men om det inte är helt apropå att använda klichéer vid årsskiftet, när är det?
Jag känner mig tursam. Och lycklig. Jag tror jag har också fått till och med en ny empati för mina medmedmänniskor.
Ett nytt år innebär ett helt nytt äventyr.
Det känns som om jag har hittat mig själv. Äntligen.
posted by Curiosa at 5:59 PM
7 Comments:
Med risk för att använda ännu en floskel - jag tror att man måste finna sig själv om och om igen. Det vore väl ganska hemskt om man var helt "färdig" som människa som 20-åring...om man slutade utvecklas då.
Men visst fan gör det ont...been there, done that, got the fucking t-shirt. :-)
Kram
jag håller med föregående talare: jag tror att livet verkligen går upp och ner, och ja, man måste nå botten för at uppskatta. Det är jättejobbigt och inget man önskar ens sin värsta fiende, men det är då man lär sig om sig själv, en av meningarna med livet (enligt mig) så nu tycker jag att du ska njuta av att du mår bra, att du är på väg upp och att det bara kan bli bättre!
kram
Eftersom jag tanka på dig som om du var min egen dotter (fast vi har faktiskst inte än träffat IRL) jag vill bara säga att jag är helt stolt över dig. Bra sagt - du är en modig ung kvinna.
Geena, tack så mycket. Och det verkar om vi kommer att träffas nån gång snart i Lund/Malmö.
Vet hur det känns. Drabbades av en psykisk "kollaps" när jag var ungefär lika gammal som du. Fast för mig hade det med andra saker att göra. Social fobi bland annat. Men depression som depression. Det är lika jobbigt oavsett orsaken. Skönt att det ser ljusare ut nu för dig. Det gör det för mig med! :)
*kram*
/Mia
http://mias.blogg.se
Fantastiskt att höra att det verkar ha vänt för dig och att du har fått nya insikter. Man kan fortsätta ganska länge ner i spiralen innan det blir en verklig förändring. En av de viktigaste sakerna jag lärde mig när jag var i en liknande situation är att vara mer tacksam för det som finns. Visst gnäller jag en hel del även nu, men alltid med ödmjuk respekt för hur det har varit. Jag tror att livet blir roligare efter att man varit riktigt djupt nere, så du har härliga tider framför dig.
Dessutom, din svenska är ju helt otrolig!!
Hej tack till alla för era härliga kommenter!
Kram,
Curiosa
Post a Comment
<< Home